Jag fick frågan om hur jag ser på film- och internkommunikation hos företag, och hur de pratar till och med varandra. Min första tanke blev kortfattad:

Den är just - intern.

Men om man skulle börja med att ställa sig frågan - vad är intern kommunikation och hur ser den ut? Hos er? Vem är den till för? Är den prioriterad? Går kanalen uppifrån och ner? Hur ofta kommuniceras det och är den kommunikativt tillåtande och öppen?

Ja, tankarna blir många och det ena utesluter inte det andra. Men film är ibland vad som hamnar längst ner på listan. Konstigt nog. För om nu video har sådan genomslagskraft - utåt - varför inte använda den mer - inåt. Och på ett sätt som kanske inte bara gynnar affärer, utan också bygger på era värderingar, och bygger PÅ era värderingar, samt stärker vi-känslan och överlag säger att: vi är ett kul gäng.

Mmmm… mer film som intern kommunikation. Jag har jobbat i ganska många år med att på olika sätt hjälpa företag att kommunicera - först och främst internt. Och har ändå, trots det väldigt få arbetsprover att visa - för andra - varken som jag får visa - utåt - eller som faktiskt skulle kännas relevanta för någon annan att titta på.

Det är stundtals lite som att försöka förstå vad någon annans 2-åring säger - för en utomstående blir det helt intetsägande, eller i värsta fall helt obegripligt, hur mycket de än pekar, dreglar och försöker verbalisera.

Så vad pratar man om då? Ja, ni vet ju själva bäst vad ni sysslar med och vad som är viktigt, men… Det som intresserar mig, som kikar in utifrån, är förmodligen precis vad som lätt glöms bort. För jag vill vara nyfiken! Nyfiken både inifrån och ut - och utifrån och in. Nyfiken på vad ni gör, och varför. Men framförallt på er - och jag vill att NI ska vara nyfikna på varandra med!

För det händer något när man tillåter sig själv att vara nyfiken på någon annan - inte bara andras processer och arbetsuppgifter - en del av verksamheten som kanske skiljer sig markant från vad just du sysslar med. Utan också personen. För du är ju mer än bara ditt jobb, eller hur? Att då gå lite off-topic och vara nyfiken på människan bakom titeln kan vara vad som saknas. Den där titeln som kanske både är respektingivande, men också lika gärna skulle kunna vara skriven på sanskrit. Och det skulle vara jättespännande att få ta del av just er arbetsplats, och höra vad ni är nyfikna på.

Vad innebär det att vara du där - och vem skulle du skulle vilja byta plats med - för en dag?

För vad är egentligen relevant och berör? Mer än bara er business? Jo, ni såklart! Ni som jobbar tillsammans, men som kanske inte har tid att vara nyfikna på varandra. Där är film ett ypperligt sätt att ”shine the light on” enstaka personer, team, titlar, affärsområden, utmaningar och lösningar! Det är underbart att få kasta en strålkastare på någon som kanske inte förväntar sig det, men som kanske sitter på nästa stora insight - how do we go above and beyond? Lyssna inåt - inte bara utåt. För dina anställda, eller du och dina medarbetare - är ju faktiskt den fjärde målgruppen. Och om den interna kommunikationen sköts på rätt sätt - är tillgänglig, öppen och känns som den prioriteras.

Jag heter Martin, kallas för Krajan, och jobbar till vardags som regissör, storyteller och creative coach. Jag lutar mig framåt när det finns ett kommunikativt eller visuellt problem att lösa, och när jag ser att det finns historier, som bara väntar på att berättas.

Jag brinner för kommunikation och intern kommunikation som redskap för att sprida kunskap men också öka förståelse för inte bara processer - utan också för varandra. Jag tycker om att vara nyfiken på människor - deras passioner, inre drivkraft och motivation. Varför och vad de gör vad de gör - och hur de skulle kunna göra det ännu bättre!

När det kommer till er interna kommunikation, så är jag utifrån, men kanske just det gör att min nyfikenhet - på er - smittar av sig - och på så sätt även går att kommunicera externt.

Om du vet med dig att det finns någon, eller något, hos er som vore värt att kasta en (extern) strålkastare på - därför att han/hon/de/det förtjänar att bli nosade på av någon som är ordentligt nyfiken. Ja, då tycker jag att du ska kontakta mig - eller någon hos dig - som i sin tur hör av sig till oss.

Dela med dig

Härom dagen kikade jag på ett jobb som jag först tänkte kanske var att ta mig vatten över huvudet. Jag nickade jakande medan jag läste arbetsbeskrivningen. Jag lutade mig framåt när jag läste om vilket huvudansvar man skulle ha och kände igen mig i den allmänna beskrivningen av rollen och den erfarenhet som behövdes. Men… de hade skrivit ordet KVINNOR… med stora bokstäver. Och även om då företaget i fråga står för alla möjliga bra saker som hållbarhet och mångfald…

Att säga att jag vet vad kvinnor vill ha vore ett ganska så stort och djärvt uttalande. Lite väl mycket Mel Gibson som tankeläsande reklamare. Och jag kan inte läsa tankar. Jag har ett Tinder-kontot som bevisar det. Eller motbevisar det. Beroende på hur du ser på saken. Tes, anti-tes. Så, nej, jag vet faktiskt inte vad kvinnor vill ha, men jag är helt övertygad om att det är mer till dem än de låter visa på Tinder, där alla är individuella, men ändå förvånansvärt lika.

Där vill kvinnor vill ha bubbel - bubbel i mängder! Man skulle nästan kunna säga, when in doubt - go for bubbel. Och guldkant! På tillvaron. Sen vill de både segla och åka skidor, spela golf och padel. De vill ta lyckoskutt på stränder och klippor. Gå vilse mellan gränder på små öar i Grekland, spatsera nerför Champs-Élysées, visa upp sina dyra handväskor, bada i infinity-pooler och dricka drinkar - ibland samtidigt. De vill dansa natten lång, äta lyxiga middagar, påta i trädgårdar, yoga, gå på konserter, titta på konst och vandra i naturen. Nära havet vill dom alla bo.

Ingen vill bli bedragen, men en del bedrar. En del är bossiga, andra bitchiga, somliga säger ingenting utan anger bara längd. Eller stjärntecken. En del gör duck-lips - andra har gjort dem - på riktigt. En del har lager på lager av smink - andra har gulliga filter och ytterligare några har en massa ink. En del har lite av allt, andra ingenting. Där finns de som är poly, naturbarn och barfota eller byxa-blus och pärlcollier - de som är enhörningar och de som är ninjas. De som säger precis vad de vill, och de som säger precis vad de inte vill. Det mediteras, klättras, rids och crossfittas. Och de vill ha tid att fortsätta göra det - ibland ensamma - men även tillsammans - samtidigt som de fokuserar på sin karriär, har tid för sina vänner, älskar sina barn, går ut med sina hundar, maraton-chillar i soffan framför Netflix och är en prioritet i våra liv.

Några är riktigt coola, medan andra är desperata. Men de flesta är, ja, förmodligen bara sig själva. Och längtar, efter någon. Eller något.

Kanske skiljer vi oss inte så väldigt mycket åt ändå. Män och kvinnor. Förutom på fiskefronten. Har hört att det är en hit bland bildvalen hos just oss killar. Kalla det kärlek, ömhet, ärlighet, kommunikation, lyssnande - att se och bli hörd, eller bli sedd och tagen på. Både fysiskt, på allvar och med humor. Att tillhöra ett gemensamt sammanhang - en flersamhet, men samtidigt kunna ha sin egentid, fast ändå vara tillsammans. Och ha närhet till en storsked. Eller, ja, en trygg famn, skriver vi istället, för att undvika missförstånd.

Så skulle jag söka, eller inte? Vad kan jag om kvinnor? Eller produkter från det här företaget? Och är det verkligen ett måste för rollen? Initialt? För om jag väljer att inte se kvinnor som något mystiskt väsen, utan istället som en måhända lite nyckfull målgrupp. Då blir det lite lättare. För målgrupper kan man lära sig. De går att studera, analysera och föra statistik över. Och varje ny kund jag haft de senaste 20 åren, är i sig, med sina kunder, en ny målgrupp, som jag lärt mig förstå, talat till och påverkat.

Jag brukar tänka att jag vill att mina historier ska beröra. På något sätt. Att få folk att ändra uppfattning, eller åsikt, det är svårt, men att kunna ge ett perspektiv till något, att kunna föreslå ett annat sätt att tänka… nu säger inte jag att det är lättare, men däri ligger styrkan i en berättelse. Men hur når man fram?

Nja, det skulle ju vara en utmaning att kartlägga och skriva relevanta personas på alla kvinnor i Sverige - men knappast hållbart rent kommunikativt.För även om jag skulle vilja lära känna varenda kvinna i Sverige, så kan jag inte kommunicera individuellt med alla kvinnor i hela Sverige - varken som representant för koncernen i fråga, eller som lång singel varannan-vecka-pappa. På det individuella planet blir dom för olika. Eller för lika. En himla massa perspektiv blir det i vart fall! Och det skulle ta alltför mycket tid i anspråk.

Plus att det skulle bli ett rent helvete att hålla isär alla sms-trådar.

Så då skapar man en mall istället, en mall som är tillräckligt gångbar eller generell för målgruppen. Typ ung - yngre medelåldern, stabil ekonomi och modemedveten. Eller i mitt fall då, lite mer specifikt och med fler adjektiv: ung - yngre medelåldern, lång, vacker, slank, atletisk, kreativ, med humor, underbara ögon och ett skratt som smittar. Problemet med en mall är ju dock:

1. Det kan ju finnas någon precis utanför mallen som är klockren.

2. Det tar sakta men säkert död på både oss kreatörer och kommunikatörer som längtar efter att uttrycka oss och berätta nya historier.

3. Tillsist ser allting likadant ut.

4. Vem fan vill tillhöra en mall.

Mallen behöver utvecklas precis som personerna i den - målgruppen - precis som vi kreatörer. För trots att de går att analysera, påverka och styra, trots sin generaliserande förutsägbarhet, så kan en målgrupp både skapa nya normer, bojkotta affärskedjor och störta regeringar. Och en målgrupp är ju heller aldrig helt unison - om du tittar bortom de primära urvalskriterierna - för under dem finns ju alla dessa mystiska väsen med sina egna underbara personligheter, individuella krav, önskemål, bagage, drömmar, visioner och preferenser. Bland dem så finns både de som köper allt med hull och hår, och de som både ser, och ger nya perspektiv.

Så ljug aldrig för målgruppen. Förr eller senare åker du dit. Och jäklar vad ni tror att det är därför jag är singel nu! Men nej! Jag ser det som en del av min yrkesheder att själv tro på vad jag kommunicerar åt mina kunder. Och att tro på mina kunder.

Gör jag det inte, så säger jag till. För om jag tror på det, då kommer du som tar del av det också känna det. Och då har jag en chans att påverka dig. På riktigt.

Jag heter Martin, kallas för Krajan, och jobbar till vardags som regissör. Jag lutar mig framåt när det finns ett kommunikativt eller visuellt problem att lösa, och när jag ser att det finns historier, som bara väntar på att berättas. Jag tycker att mallar kan fungera som bra utgångspunkter, men ska tåla att töjas, klippas i, förändras, eller helt bytas ut. Jag älskar att vara med och definiera den kreativa processen och ta del av skapandet. Jag trivs i sammanhang tillsammans med andra kreativa hjärnor och tycker om att få folk att skratta.

Om jag får det här jobbet jag faktiskt sökte? Det har jag ingen aning om. Men, jag är inte desperat, längre än de flesta, undviker att klassificera mig med varken färgkoder eller bokstavskombinationer, och jag är övertygad om - att låter du mig vara lite nyfiken på dig - vem du nu än är... Och din målgrupp - vilken den än nu är - så kan jag ta reda på vad just de, och du, vill ha, eller behöver, och skapa berättelser som berör just dem... eller bara dig.

Eller i värsta fall bara kränger damkläder.

Dela med dig

Ibland får jag frågan av vänner och bekanta ”Vilken kamera är bäst? Vilken kamera ska jag köpa?”. Bara för att jag jobbar med film så borde jag liksom veta om megapixlar hit och megapixlar dit… jag borde känna till… allt. Förutom att det känns lite som att fråga en frisör vilken sax som är bäst - för hushållsarbete - så är det faktiskt så att - jag har ingen aning.

Den fyller en funktion, ja, men den är bara ett redskap. Det viktiga är ju innehållet - och hur du som fotograf väljer att använda ditt redskap.

Under åren så har jag filmat med lite olika kameror, men ju större de blir desto mindre vill jag hålla i dem. Där finns det folk som med större fog tar betalt för sina kunskaper, och är proffs på att använda dem och utnyttja alla deras finesser och inställningar. Jag tar betalt för att berätta historier. Och oftast är min första motfråga: Vad har du tänkt fota? För motivet i sig kan ge dig ledtrådar om vilken typ av verktyg du behöver.

”Jag vet inte, ville bara ha med mig nåt till Kroatien i sommar.”

Och där lämnar jag raskt över dig i fotoaffärens goda händer. Självklart så finns det aspekter i filmandet som kräver mer specifik teknisk utrustning. Du kanske behöver väldigt ljuskänslig apparatur, eller en höghastighetskamera för att kunna göra super slow motion. Kanske behöver du en 360-kamera för att kunna visa hur det ser ut på kontoret, men det är ju just det - vad ska du visa - och varför? Vem är nyfiken, och på vad? Kommunikation. Fyller tekniken sitt syfte eller blir det bara en grej?

Önskemål om teknisk utveckling, bättre kvalité och coolare kameror kommer alltid att finnas, men ibland så finns det inga val, bara en berättelse. Jag har filmat för tv med en liten hdv-kamera. Och jag har suttit i timmar för att försöka få till just ”den där filmiska looken” på mitt alldeles för digitala och platta beta-material. I slutändan så är det egentligen bara du som ser och tänker på skavanker och tillkortakommanden - så länge storyn håller är åskådaren upptagen med att faktiskt titta på filmen - inte felen. Men det måste kännas relevant.

Hur kommer AR & VR påverka kommunikationen för företag framöver? Fick jag som fråga, och det är en väldigt bra fråga. Var står vi idag? Personligen så spatserar jag hellre genom Venedig utan glo ner i en skärm för att veta vad jag tittar på, eller jaga Pokemons. Att se verkligheten förstärkt med information genom telefon eller stora headsets kanske har sin charm - på ett läromässigt plan - men du skärmar dig samtidigt från verkligheten - och ser dessutom ganska fånig ut. Men tekniken blir alltid mindre med tiden och som fotograf så har jag alltid drömt om möjligheten att kunna ta bilder med ögonen, utan en kamera som stör.

Bara en snabb blinkning. Klick. Och där satt den. Den där ögonblicksbilden som du bara fångar när du är medveten om vad du har omkring dig. Och inte letar ”rätt” filter.

Vad gäller just AR och VR så tror jag att vi inte riktigt är där. Än. Pokemon GO-rushen har väl stillat sig lite, och vi kan kanske göra roliga företagsvandringar. Men det kanske inte är så värst matnyttigt för affärerna att ha en grupp människor gå runt i byggnaden med VR-goggles på sig och kika upp och ner och ut i tomma intet - kontra att ha en duktig guide som tar sig tid att berätta, samtidigt som hen tar en personlig kontakt med sina besökare.

Men, där finns också fördelar med den nya tekniken. Å ena sidan att se något som inte finns. Känslan av att kliva in en nybyggd lägenhet, att få se något visualiserat, som ännu bara existerar på ritbordet - möjligheter - och redigeringsmöjligheter.

Å andra sidan den personliga kontakten. Möten mellan människor. För vi gillar ju möten. Och numer sitter vi i allt fler. Hemifrån dessutom. Att mötas i rummet, eller i ett virtuellt rum - där finns det framtid - och framtid som redan är här. Sen om vi alla ser ut som legofigurer eller hologram lämnar jag därhän. Men nån kommer att sitta många timmar för att få fram just ”den där känslan” innan vi köper den nya tekniken med hull och hår.

Med programvara som hjälper dig välja bäst bilder och klippa automatiskt. Men det är fortfarande innehållet som behöver vara det viktigaste. Ditt budskap. Din berättelse. Som filmare så kan jag knappast konkurrera med varken budget eller enkelhet i att du som potentiell kund väljer att använda din inbyggda webbkamera, eller mobiltelefon, för att kommunicera med resten av världen. Men vad jag kan göra är att ge både din berättelse och sättet du berättar den på - liv.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att bara filma av saker. Jag vill skapa. Kalla det relevant innehåll eller en historia. Och ibland får jag frågan ”Kan du filma ett frukostseminarium?”. Jag kan lösa det åt dig, självklart, och säger du att du är villig att prova ny teknik samtidigt, så skulle jag också se det som en utmaning. Ett seminarium där alla sitter med VR-goggles på sig skulle vara kul. Att titta på. I några minuter. Felkalibrerade hjälmar där folk tittar åt olika håll. Deltagare som famlar i luften och sträcker sig efter osynliga pennor och anteckningsblock. Jätteroligt. I några minuter. Humor är viktigt tycker jag, men sen behöver vi också få ta del av upplevelsen på något annat sätt.

Och jag jobbar hellre med dig och din presentationsteknik - hur du ska berätta det du berättar - än att dra upp tre kameror, rigga ljud och trycka på rec.

Teknikens framfart och påverkan på historieberättandet - eller vice versa - får bli en frågeställning utan något konkret spåtantssvar. Vi behöver innehåll för att utveckla tekniken. Och vi behöver bra berättelser att skapa innehållet av. Och nya sätt att se på saker - Inte bara genom VR - för att komma på nya användningsområden. Jag har läst att utan porrindustrin, så skulle varken hemmateknik som vhs, dvd och blue-ray, eller internet för den delen, se ut som den faktiskt gör idag. Är de snabbare på att se och skapa nya marknader och användningsområden - rent tekniskt? För berättelserna i sig har ju en hel del att hämta. #pizzadelivery

Men, det får någon annan svara på. Jag gör inte sån film. Jag heter Martin, kallas ibland för Krajan och jobbar till vardags som regissör. Jag lutar mig framåt när det finns ett kommunikativt eller visuellt problem att lösa, och när jag ser att det finns historier, som bara väntar på att berättas.

Jag tycker att berättelsen alltid är viktigare än tekniken, men är ganska så nyfiken på DJI 4D och hur den skulle kunna hjälpa mig att berätta mer - rent tekniskt.

Dela med dig

Ni vet den där personen på midsommar, som alltid måste säga "jaha, då blir det bara mörkare och mörkare nu då..." Det är aldrig jag. Men jag textade precis med honom, och just nu, i ett fullsatt Rålis, till Ridley Scotts Alien från 1979, så fick han mig att känna att sommaren ändå är på väg mot sitt slut. Det må vara fredag och det må vara den finaste dagen - och natten - och hur varmt och skönt som helst, men skolan har börjat. Vi föräldrar är tillbaka på arbetet - och imorgon ska det (äntligen) regna.

Jag var 14 år när jag första gången såg Alien. Lite av en födelsedagspresent. Pappa var i Sverige och hade med sig en bärbar vhs tillhörande ett litet eng-kit som han hade till låns från SVT för att kunna rapportera undercover från ett Polen i tumult. Vi satt samlade framför vår lilla hyr-tv från Thorn. Adam, min bästa vän, låg på golvet nedanför soffan och jag kommer aldrig glömma hur han skrek när jag lät en servett singla ner genom luften och mjuk landa över hans huvud.

Eller ja, mitt barn iallafall. Hon är också 14 nu, nyss fyllda, men sådär härligt avtrubbad som barn av idag kan vara. Trots tappra försök att hålla barnasinnet kvar (både hennes och mitt), så matas vi (barnen) med så mycket - och så mycket annat än vad vi såg, eller fick se, när vi var små. Utbudet nu är gigantiskt - och globalt - och Koreanska zombiefilmer is da shit! Förmodligen har jag mig själv att skylla för den lilla filmfantast jag fostrat. Lite för att jag jobbar med film, och ser mycket på film. Och film ses bäst tillsammans. Vi kör tema-veckor ibland. Det kan vara en skådis, regissör, eller en genre. Aliens-filmerna klarade vi av för länge sen! Sen är jag ju den jag är, och står gärna bakom en dörr i mörkret och viskar ”god natt” när hon ska sova. Ack, om jag ändå finge gå med henne på spökvandring på Grönan i år igen. Fast med en 14-åring som hackar på navelsträngen så har nog det tåget gått. Tiden är förbi när vi kunde titta på Spöket Laban tillsammans. Men jag ska inte klaga…

Vi klagar på vänstervridna strumpor, pannkakor och Storpotäter, på Tjeckiska professorer och extremt ohygieniska bagare, men ändå så är det nog fler än jag som med de godaste av intentioner och nu-ska-du-få-se-anda inhandlade 5 myror är fler än fyra elefanter på dvd eller den episka franska serien Det var en gång. Eller ja, episkt kanske det inte var. Men det var tecknat för fasiken! (Jag har Tårtan och Doktor Snuggles också).

Perspektivet man behöver hålla i huvudet är att det på vår tid var barnprogram en kvart om dagen! För mer tecknat fick man vänta på solfilmen eller anslagstavlan. Och det är väl en av anledningarna till att hela Sverige envisas med att titta på Kalle Anka på Julafton. Tecknat. I över en timme! Det, och att mamma och pappa får en chans att somna i soffan. Annan film var ju bara att drömma om! Vi brukade stå och sukta utanför No.1 på Götgatan och spana på trailers i fönstret. Det var omöjligt att hyra filmer utan att uppfylla ålderskravet eller ha godkännande från föräldrarna. Film var inte bara svåråtkomligt för oss unga, utan kraftigt censurerad och barnprogrammen var ja, som de var, och bara på SVT.

Den skräckis som gjorde störst intryck på mig som 14-åring var Terror på Elm street. Jag hade seriöst, svårt att somna i en veckas tid. Genialt. Wes Craven var ett geni. Vi började titta på den för inte så länge sen, jag och 14-åringen, men gav faktiskt upp, för inte ens en ung Jonny Depp kunde få henne att tycka att det var speciellt engagerande. Den kändes ganska seg och passé. Och där har vi ytterligare en aspekt på hur film och berättande utvecklas. De 80- och 90-tals filmer jag växte upp med är fan inte okej. Gjorda med en sorts publik i åtanke - unga kåta killar. Där tjejer var decimerade till objekt med minimal dialog och än mer minimal klädsel. Det gjorde det både spännande och utmanande att välja filmer åt min dotter när hon var liten. Hon ville ha tjejer i huvudrollerna. Glömmer dock aldrig när vi såg den första Laura Croft filmen och hon frågade:

Tiderna må ha förändrats från collegefilmerna jag växte upp med. Litegrann. Och nu är jag definitivt inte i målgruppen, men jag tror att det helt klart behövs fler - och roligare - alternativ för unga nyfikna, kärlekskranka teens än twillight. #skinnofakiller Och jag hoppas att det numer finns filmer både med och för - unga kåta tjejer. #booksmart

Tillbaka till tecknat! En av favoriterna när hon var liten var Monster High. En superkommersiell tecknad serie med tillhörande merch i form av dyra dockor som numer ligger trasiga i nån låda. Högt tempo och skrikiga dubbade röster. Långt ifrån 5 myror tänkte jag, först. (Kanske mest upprörd för att mina Big Jim dockor inte hade nån tv-serie när jag var liten). Snygga vampyrer och gulliga varulvar, vackra häxor, sjöjungfrur och allehanda varelser, som alla gick i samma skola. En skola för monster. Kärleksdrama, utanförskap, fördomar, huggtänder och ännu mer tonårsdrama, men det fanns något fint där också som det alltid mynnade ut i - förståelse för olikheter och mångfald.

Och där ska jag sluta spåra ur och återvända till Rålis, för här har vi mångfalden! Inte bara i årets filmval, utan i ett fantastiskt folkhav bestående av Stockholmare i alla åldrar - ikväll samlade framför en gammal skräckis. De flesta tittar, andra hänger, och njuter, av stämningen, människorna, mångfalden och kanske den sista riktigt härliga sommarnatten för i år. Jag avslutar med att tacka Stockholms Filmfestival och alla som varit med och röstat fram ett härligt varierat utbud - majoriteten med kvinnor i huvudrollerna - och gratulerar till nya publikrekord.

I rymden kan ingen höra dig skrika. Men här på gården hörs det ganska bra. Det omisskännliga ljudet från en nyfödd liten människa ekar mellan väggarna i en annars tyst och mycket varm sommarnatt.

Dela med dig

Jag fick förfrågan om jag ville hålla föredrag online i ett digitalt forum. Men inte konkret om vad. Frågan överrumplade mig faktiskt, då jag inte ser mig själv som en lärare. För det är vad jag ser framför mig när jag hör ordet föreläsare, eller vad jag läser in i ordet. En lärare. Någon som lär ut något. På ett pedagogiskt sätt. Och vad kan jag lära ut? Pedagogiskt.

Vad lustigt det är, de där sakerna vi säger till oss själva att vi kan, eller inte kan, och vad vi läser in i ord. Ett ord… som vi ger en betydelse, och som i sin tur får makt att påverka oss. Om vi inte vänder på det! För visst kan jag saker! Jag är grymt bra på att berätta historier! Det är vad jag gör! Ja, inte såna som handlar om Bellman, såna kommer jag aldrig ihåg (är Bellman ens en relevant referens för roliga historier 2020?), utan snarare andras historier, företags historier, eller din? För jag triggas av andras berättelser och deras passion, eller behovet av en berättelse för att förmedla och förklara den passionen. Jag hjälper till med att återberätta dessa historier - visuellt. Och ibland med min röst.

Det går jag igång på. Och är bra på. Men hur lär jag ut det? För mig handlar det så mycket om en känsla.

Du är ju regissör var det en god vän som sa. Mais oui (vad nu franska har med saken att göra), jag gjorde regidebut för över 20 år sen, men jag har alltid sett rollen som regissör mer som en guide än en lärare. (Kanske därför jag också utbildat mig inom coaching?). Mer lyssnande än talande, mer öppen och tillåtande än demonisk. Inkännande… om än med ett fast grepp om historien, den röda tråden, det där som ska berättas, och ramverket, som berättelsen ska hålla sig till. Ramverk när du berättar är livsviktigt. För det definierar premisserna under vilka du för handlingen framåt. Vad och varför. Det ger dig som åskådare en anledning att vara här, och förklarar för dig varför du stannar kvar.

Utan ett tydligt ramverk blir du som tittare, lyssnare, eller läsare ganska snabbt bortkollrad, eller uttråkad, och börjar skruva på dig. I värsta fall känner du dig faktiskt lurad.

Du och partnern tänker se en film ikväll. Ni enas om en film med Micke Persbrandt i huvudrollen (är Micke Persbrandt ens en relevant referens som skådespelare 2020?). Titeln är ”Den blodiga knogen”. Den är 1 timme och 47 minuter lång och du tror att det är en actionfilm. Men istället för att slå folk blodiga står Micke mest och gråter över sin krackelerande familjesituation. Tårar rinner ner från hans gnistrande blå ögon mest hela filmen och det känns som om genren snarare är ett ”episkt jordnära drama” och den enda tillstymmelsen till action i hela filmen är örfilen han får av sitt ex (mer tårar).

Var gick det fel? Vad var det som fick alla makalösa rollprestationer, hantverket bakom, all svett och möda och en gripande berättelse att resultera i ett ”äh, fy fan vilken skit!”? Det känns lite som att du gått upp mitt i natten för att dricka lite mjölk. Ur kartongen.

Möjligtvis hade det gått att rädda något om du åtminstone en gång, i slutet, fått se Persbrandt slå sin knoge blodig mot en vägg i frustration. Då hade du förstått. Apelsin-tv. Juice i paketet. Ditt val. Dina förväntningar. Men berättelser kan också ställa krav - Krav på att du hänger med, har ett öppet sinne och är nyfiken. Din partner grät hen med, tillsammans med Micke. Men hen hade å andra sidan läst om filmen innan. Inte du. Och du, Micke, förlåt! Jag tycker du är super! Försökte bara plocka billiga poäng! Tror att du förstår. Skulle gärna jobba med dig. Med något oväntat! Med något som folk inte skulle förvänta sig från dig!

Och det är väl däri någonstans det ligger en spänning. I det oväntade. Oavsett hur vi berättar historien, och oavsett vad vi berättar. Thinking outside the box, som vi kreatörer gärna slänger oss med är egentligen bara ett mer fancy sätt att säga att nu töjer vi på ramverket, eller byter ut det. Lite som en duktig magiker.

Så, storytelling, och att både hålla sig till de där nödvändiga ramverken, och skapa nya oväntade. Det är här jag trivs som bäst. Och i möten med mina klienter och kunder får jag nysta, se, höra, hjälpa till att reda ut, och sen också gå igång på deras behov. Och genom det, mitt jobb, fyller jag en klar och tydlig funktion, både för mig själv och för mina kunder - och får skapa och forma en relevant berättelse. Och det är väl just där mitt dilemma uppstår… vid den där förfrågan om att föreläsa. Utan ett specifikt syfte - varken för mig eller mina potentiella åhörare. För jag behöver ett problem att lösa, en utmaning att knäcka, och något specifikt att föreläsa om. Precis som du behöver vara intresserad - eller bli inspirerad - för att ha fortsatt läsa hit. Lustigt det där med hur man fungerar och vad som får en att luta sig framåt.

Men just du kanske har ett behov? Vilket? Name it! Och vad skulle få dig, eller får dig att luta dig framåt? Oavsett om du vill lära dig mer om hur man berättar en historia, hur du kan föra berättelsen framåt, hur du skapar nya ramverk, eller faktiskt redan har en historia du vill ha hjälp med att berätta, så ser jag fram emot att höra från dig!

Dela med dig

Ni ska presentera för kund. Hos kund. On location, som vi säger i min bransch. Materialet är klart. Både digitalt och printat. En fin bunt med papper som beskriver projektet från A till Ö. Här finns kalkyler, statistik, grafiska förslag, ritningar, tidslinjer, powerpoints och kostnadsförslag i tripp-trapp-trull. Men, det saknas något… känsla.

Kalla den beställningsfilm… explainer, infomercial, corparate eller företagsfilm… Kalla den för en pitch-, eller moodfilm… eller rent av en trailer för ert projekt.

Oavsett om ert behov gäller en skräddarsydd och unik produktion enkom för just den där oerhört viktiga dragningen, eller om det faktiskt är så att filmen överlever själva affären - och kan användas igen - och igen! - så är en film en investering du gör för ditt företag och för dina framtida affärer. En bra investering. Särskilt om man ser till vad du står att vinna. Ett sätt att förmedla nåt... med det lilla extra. Och bli ihågkomna. För ni kanske inte var ensamma om att presentera ett förslag och lämna in en offert… Eller?

Jag har på olika sätt, som frilans, hjälpt mina kunder med deras visuella kommunikation i presentationer, pitchar och upphandlingar - med utmärkta resultat - i över 16 år. Jag hjälper gärna dig med.

Dela med dig

Jag gick på coaching i måndags. Online. På Noor, den digitala lägerelden. Jag blev inte coachad själv, men jag satt med och fick ta del av någon annans tankar. Utökade mitt vokabulär med två fina nya ord… #provtänka och #provtala. Såg också hur mod ser ut. Och hur tillåtelse kan kännas. Inte bara utifrån, utan också inifrån. Det händer något när man lyssnar.

Förra gången jag kikade förbi Noor var det en mer öppen klass. Men med samma lärare. Gode vännen Alexander Holmberg från Ledarbildarna. Om just ledarskap. Och om att lära sig leda människor i förändring. Tänker på ordet ledarskap och får bilder i huvudet som inte alls speglar vad jag faktiskt tänker om själva innebörden av ordet. Kontor. Kostym. Öppnar upp Zoom och möts av 30 andra hemmasittande och nyfikna människor, någon med coronafrissa. Ingen i kostym.

Vi checkar in, säger hej och delar med oss av var vi är -mer i tankarna än rent fysiskt - och det slår mig på ett väldigt varmt och genuint sätt, hur lika vi är. Eller olika. Eller lika olika. 30 personer som alla sätter ord på sina tankar och sen reflekterar över vad ledarskap betyder - för dem själva. I den förändring vi alla står i - just nu. I pandemin. Med vår egen oro. Och vårt egna ledarskap.

I varje fall inte du och jag! Eller hur? Men de finns ju, de som faktiskt känner sig ensamma, och jag kan tänka mig att det kan kännas extra tufft för somliga just nu. I både frivillig distansering och i vissa fall kanske än starkare isolering. I verklig ensamhet.

Har tänkt på det när jag tar mina varv runt Kungsholmen. Det där jag gör istället för att gå till Sats just nu. Coronavarvet. Försöker ta mig tid att titta på folk. Eller på avståndet mellan folk. I förrgår sken solen. En hel del folk. Igår sken den ännu mer. Ännu mer folk. Mindre avstånd. Sol, underbara sol! Folk passar på. Folk tänker kanske lite kortsiktigt, eller bara lite för snabbt, eller så är det för att vi längtat efter att korta avstånden så. Men för en del är avståndet alltjämt jättestort. Och hos ännu en del så tycker jag mig nästan känna ensamheten. Och knoppar brister… Men jag kan å andra sidan vara hyfsat dramatisk av mig.

Tänker att det i dessa tider då blir så viktigt - och fint - att det skapas nya forum. Sociala mötesplatser i en tid av social distansering. Andra sorters knoppar, som slår ut på helt nya grenar. Knoppar som växer och slår ut till platser där man kan dela och ta del av. Och få känna efter. Tänker att det är bra att känna efter. Och att ta sig tid att känna efter. Att tillåta sig att göra det. Och att få provtänka och att provtala. Tänker att vi är mer tillsammans än ensamma. Och kanske mer lika än egentligt unika. Att det unika kommer ifrån dig som deltar - och dina perspektiv - i vad du delar. Och i vad dina perspektiv kan tillföra.

Och att det är just där, i de möten vi har, i våra utbyten, i vad vi delar och tar del av, som vi hittar magin. I det där vi gör, när vi gör saker tillsammans. Och jag undrar över hur vi kan inkludera de som inte är sådär tech savvy som du och jag? Som hen på parkbänken, som trots solskenet, såg så oerhört ensam och ledsen ut. Kanske räcker det med ett hej. Hur är läget? Sådär som när man är på landet. Hej hej. Vink vink.

Så jag checkar in, eller ut, med att le och säga: Hej och god morgon, jag heter Martin, ibland kallas jag för Krajan. Jag brinner för berättande, och arbetar med film. Och jag väljer just nu att jobba hemifrån. Dels för att dra mitt strå till stacken, och dels för att jag som fd rökare faktiskt är skraj för att bli smittad. Jag varken känner mig, eller är ensam, och jag tvättar gärna händerna en gång extra. Utan att känna att jag har OCD. Jag väljer också att delta, dela och vara nyfiken.

Nyfiken på er andra som sitter därute. Nyfiken på era perspektiv. Era berättelser och behov. Och på vad vi skulle kunna hitta på, eller berätta - tillsammans.

Dela med dig

Back to school brukade den här perioden vi redan är en bra bit in i nu kallas. Iallafall på den tiden jag var röst för Elgiganten och voicade deras reklamfilmer. Skolstart. Datorer och läsplattor. Och en och annan diskmaskin. Det är dumt att betala för mycket, brukade filmerna avslutas med. Åsså den där lilla trudelutten allra sist… som fortfarande kan poppa upp i huvudet på mig. Det var ett kul extrajobb får jag lov att säga. Eller extrajobb och extrajobb. Det blev ganska mycket jobb, och under 7 år gjorde jag rösten till Elgigantens filmer.

Jag kommer ihåg att Björn, byråkillen, som valde mig sa att han gjorde det för min djupa och varma röst, men han ursäktade sig sen med att säga att det kanske inte riktigt var den rösten vi skulle använda för just Elgigantens räkning. Man ska tydligen prata betydligt snabbare och ligga lite högre i pitch för att sälja bättre.

Mitt allra första speakeruppdrag gjorde jag, motvilligt, som inslagsproducent för filmprogrammet Ingmar på ZTV för dryga 25 år sen, och sedan dess har det rullat på. Jag har ghost voicat på event och välkomnat Kungen till bords, delat ut Guldägg och presenterat keynote speakers från alla möjliga håll och kanter. Jag har promotat både bilar, majonnäs och smärtstillande. Alltid mycket noggrann med att inte konkurrera med mig själv, produktkategori, eller varumärken, i val av uppdrag. Lojalitet gentemot kund har alltid varit viktigt för mig. Jag tror mitt rekord var tre tv-spottar på raken i samma reklampaus.

Men Elgiganten var min längsta och mest trogna kund genom åren. Det blev en fast punkt i tillvaron att varannan vecka ta mig till studion, träffa kollegorna - både kunderna och ljudteknikerna. Så döm om min förvåning när jag efter 7 år klev ner i studion en dag och fick höra att det var sista gången de hade behov av mig. Något om en ny marknadsplan. Tack och hej.

Det var ju tur att det bara var ett extrajobb. Något utöver min huvudsakliga syssla som regissör och kreatör. Och att jag inte behövde skola om mig och lära nytt. Men om jag var tvungen att göra det… vad skulle jag göra då?

Idag står vi inför nya utmaningar och transformationer. Hela branscher påverkas. Folk sägs upp och byts ut. Och fler lär det kanske bli, i takt med att vi lär oss använda AI på olika sätt. Och lär AI att använda sig av oss. För utan det mänskliga i användandet, utan en riktig tanke bakom, tror jag, så blir AI inget annat än ett automatiserande. I vissa fall ett nyttigt verktyg för sorterande, genererande och inspiration, men även ett produktband där det bara skapas produkter som inte finns - på riktigt. Allt handlar om vad du matar promten med, och i vilket syfte.

Lärande är viktigt för all utveckling. Och ibland så sker det simultant, trial and error, just nu kanske vi utvecklar saker innan vi lärt oss. Och vart det leder, ja det vet vi inte än.

Ja, det är väl inte bara röster som är utbytbara. Även marknadschefer, byråfolk och hela branscher kan hamna i blåsväder. Inom film så har jag ju själv bevittnat hur utvecklingen gått från att vara något unikt för vår bransch till något som alla kan göra. Filma, redigera, animera - det finns appar för allt. Med AI bakom ratten så behöver du ju inte ens göra jobbet själv.

Men var finns känslan i det du gör då? Hantverket… eller är kunskap om hur du matar promten också ett hantverk? Det gäller att åtminstone försöka hänga med, tänker jag. Och lära nytt.

Någon som jobbar med just lärande och transformation, är Filip Lam, Senior Learning Consultant på Brights. Där arbetar man med att snabbt och effektivt kunna utbilda, utveckla och omskola människor med ny kunskap och kompetens för att bättre kunna möta den framtid vi alla skulle kunna stå inför. Som Filip själv säger:

"Vi ser varje dag att stora industribolag måste göra sig av med folk. Och det finns inget viktigare tror jag för den enskilda individen än att känna sig som en produktiv medlem i samhället. Vi mår inte bra av att vara arbetslösa, eller bara gå på bidrag. Därav behöver vi fler och fler bolag, som stöttar upp samhället och hjälper människor att få en andra chans till en andra karriär i livet. För vi vet inte om när just vår industri kommer att transformeras."

Här kan du kika på vad Filip har att säga om lärande i sin helhet.

Jag heter Martin, kallas för Krajan, och jobbar till vardags som regissör och creative. Jag både frilansar och driver en produktionsbyrå. När jag har tid över så försöker jag hinna med att vara nyfiken på vad som händer därute, lära mig nåt nytt - och på AI. Men den här texten har jag skrivit helt själv. Vad gäller just lärande så finns det massor av saker som står på MIN lista - bland annat att lära mig spela gitarr, addera ytterligare ett eller två språk till kunskapsbanken och att ta svart bälte i Aikido - och det är precis som med det mesta - ingenting som någon annan kan göra åt mig. Effekten blir liksom inte densamma.

Vad skulle du vilja lära dig?

Dela med dig